Ett kalkbrott. Den tunga industrin, som bland annat omfattar stål, cement och kemi, står för en femtedel av världens koldioxidutsläpp. Genrebild. Foto: Lena_S/Mostphotos

​

 

Klimatpolitik byggd på frivillighet försenar industrins omställning

Den tunga industrin – där stål, cement och kemi ingår – står för en femtedel av världens koldioxidutsläpp. Ändå undviker regeringar av olika politisk färg tvingande regleringar – medan nivån på utsläpp står stilla.

​

– Subventioner och frivilliga avtal ger industrin resurser och inflytande utan att tvinga fram strukturell omställning – och skjuter upp de investeringsbeslut som behövs för att utsläppen ska minska, säger Ebba Minas, statsvetare vid Stockholms universitet.

​

Hennes avhandling kartlägger trettio år av klimatpolicyer mot energiintensiva industrier i 43 länder.

Lång livslängd på anläggningar, hög kapitalintensitet och hård internationell konkurrens gör att utsläppsminskningar inte sker av sig självt när elpriset sjunker eller en ny teknik dyker upp.

– Utan riktad politik mot de här sektorerna är det helt enkelt omöjligt att nå netto-noll globalt.

​

”Dubbelt representerade”

​

Ett av avhandlingens tydligaste resultat är att regeringar generellt föredrar mjuka styrmedel framför hårda.

– Tunga industrier är ”dubbelt representerade” – till höger via arbetsgivarorganisationer som värnar om konkurrenskraft, till vänster via fackförbund som fruktar jobbförluster – vilket sätter ett generellt tryck gentemot mjukare instrument. Men bilden är inte helt symmetrisk: vänsterregeringar antar faktiskt fler tvingande regleringar än högerregeringar, så partifärgen spelar fortfarande roll för hur långt man är beredd att gå.

​

EU:s utsläppshandel syns inte i siffrorna

​

Inte ens EU:s utsläppshandel (EU ETS) har gett mätbart resultat, enligt Ebba Minas.

– Jag finner inget mätbart genomslag på utsläppen från energiintensiv industri. Koldioxidintensiteten ökade snarare jämfört med andra länder under stora delar av perioden, säger hon.

​

Sverige inget undantag

​

Utsläppen från den svenska el- och fjärrvärmesektorn har stagnerat, och politisk kontroll på kommunal nivå har liten effekt på hur kommunalt ägda energibolag presterar utsläppsmässigt.

– Sverige är inget undantag från det generella mönstret: ambitiösa mål räcker inte – det avgörande är om politiken faktiskt biter på utsläppen.

​

”För mjuk – inte för hård”

​

– Problemet är att klimatpolitiken i de flesta länder har varit för mjuk. Subventioner och frivilliga avtal dominerar. Tvingande regleringar är sällsynta. Industrin har i hög utsträckning lyckats forma politiken till sin fördel. Just kombinationen – lite piska och mycket morot – gör att utsläppen inte sjunker trots att policyer antas.

​

– Länder med starka samordningsmekanismer mellan stat och näringsliv antar fler och mer ambitiösa styrmedel – inte trots industrin, utan i samspel med den. Det handlar om att ge industrin långsiktiga, tydliga spelregler snarare än tillfälliga bidrag, och om att kombinera stöd till teknikutveckling med tydliga krav på faktisk utsläppsminskning, säger Ebba Minas.

​

Fakta

​

Ebba Minas avhandling undersöker varför vissa länder gör mer än andra för att minska utsläppen från stål-, cement- och kemiindustrin. Baseras på ett eget dataset med klimatpolicyer i 43 länder under trettio år.

Avhandlingen ”The Politics of Industrial Decarbonisation”

​

Källa: Stockholms Universitet